Yuck! Boken börjar oerhört äckligt, med ett barn som tuggar på ett mänskligt ben. Det är upptakten till en stillsam deckare med Erlendur Sveinsson och hans gäng. Samtidigt som man mödosamt och långsamt frilägger benen, så utreder man olika försvinnanden för att försöka ta reda på vad som har hänt.
Man får också i tillbakablickar följa en familj som bodde i en stuga i närheten. Det är en berättelse om en våldsam och tyrannisk familjefar och otäck att läsa.
Jag slås av att på sistone har jag läst en massa böcker där det handlar om dysfunktionella familjer. Eller kanske har det varit så i alla böcker tidigare också, men att jag inte märkt det tidigare? I den här boken är det ju flera familjer, men också Erlendur själv med sitt komplicerade förhållande till sig själv, sina barn och ex-fru. Vi får i den här boken i alla fall reda på varför han lämnade sin fru när barnen var små. Det vore intressant att läsa om hur hans fru upplever sin situation. Som läsare kan jag tycka att hon är oerhört bitter och rent ut sagt knäpp. Men hon måste ju ha en sanning som hon lever i och vilken är den?
No comments:
Post a Comment