Jag var på teater i söndags på Stadsteatern i Stockholm. Vi var och såg Charlotte Löwensköld med skådespelare som Sara Sommerfeld, Gunilla Röör, Gustaf Hammersten med flera.
Vad ska jag säga? Jo, föreställningen är baserad på en trilogi av Selma Lagerlöf som heter Löwensköldska ringen. På Stadsteaterns hemsida står det:
Det är sommar och Charlotte Löwensköld är lyckligt förlovad med prästen Karl Artur Ekenstedt som nästan älskar henne mer än han älskar Gud. Bara några dagar senare är allt förändrat och förlovningen uppslagen. Vad har hänt?
Charlotte vägrar att tro att den gamla förbannelsen mot släkten Löwensköld har något med saken att göra. För vem blir hon då? En marionett i händerna på mörkrets krafter.
Charlotte Löwensköld är en psykologisk rysare om kärlek, hämnd och försoning.
Själva föreställningen då? Nja, kanske inte det bästa jag sett. Det kändes som om de hoppade från scen till scen, utan någon röd tråd. Spelet blev lidande av det och karaktärerna fick inget riktigt djup. Bara baserad på teaterföreställningen förstod man inte riktigt varför agerade/reagerade som de gjorde.
Kändes inte riktigt som skådespelarna var riktigt med i föreställningen hela tiden. Det blev tom lite stakningar på scen.
Boken är så mycket bättre än den här föreställningen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment