SN hade nyss en intervju med Rami Shaaban som har flyttat till Lästringe. Han berättade att han debuterade i DIF i en match mot Enköping. Det var svenska cupen och de möttes på Häradsvallen, Vagnhärad.
Det var min debut också - den första DIF-matchen jag såg live. Om jag kommer ihåg rätt så hade DIF svårt mot Enköping och avgjorde inte förrän i slutet. Det jag minns bäst är känslan. Här satt vi, två föräldrar med fyra små barn och människorna bakom och runt om skanderade diverse saker, varav det "snällaste" var domarj-l och domarn är en h-a.
Det där är ganska intressant. Vad är det för hämningar som släpper hos vuxna människor när de kan skrika det och ännu grövre saker på idrottsevenemang?
en gång satt jag bredvid en kille som var 10 år och bredvid honom satt hans pappa. Den killen skrek såna saker utan att pappan reagerade. Hur uppfostrar vi våra barn egentligen?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment