Varje dag har vi en liten tävling av Hanna Österberg

Den här boken läste jag ut på två kvällar och den berörde mig mer än Mia Törnbloms biografi, även om jag ibland kunde tycka den blev tjatig. Det är en biografi och handlar om hur det är att ha ångest, anorexi och leva med det år efter år efter år.
Tjatigheten, är ett bra grepp för det visar på hur det är - hela tiden.

Det är märkligt att läsa om hur Hanna säger att hon vill bli frisk, fri från anorexin för att i nästa mening säga att hon absolut inte vill gå upp i vikt. Hon vägrar äta det man från läkare och behandlare tycker, för då går hon upp i vikt. Hur arg hon blir när man inte litar på henne utan vill att hon äter i åsyn av personalen - fast hon själv skriver att hon inte äter som hon ska hemma och försöker lura personalen på behandlingshemmet.

Boken är skriven i dagboksform och insprängt finns journalanteckningar. Bland annat har Tomas skrivit så här den 25 okt 2001: Vi diskuterar hur rejält nere patienten var i augusti 1999. Hon minns till exempel inte sin födelsedag från den tiden. Däremot minns hon julen 2000 som hon tillbringade sin familj. Trots tjockkänslor var det den första mysiga julen på mycket länge. HOn minns också att hon flyttade i maj 2001 och att hon åt glass.

Här känner jag igen mig - vissa saker minns man, och vissa kommer man inte ihåg och om man gör det så kan man fortfarande inte rekonstruera när det hände.

Hurra för dagboken!