Det är svårt att tänka sig Stockholmsdetektiven som detektivroman, jämfört med nutida böcker, eftersom den inte handlar om mord i första hand (även om mord sker). Brottet sker ju ganska tidigt i boken och sen får vi följa både förövare och detektiv till slutet. Att se den som en relationsroman tycker jag också är svårt, även om den har drag av det. Jag tycker den är för ytlig för att kallas relationsroman. Den person jag tycker beskrivs bäst av alla är Nora Gullbrand och det gäller även hennes relationer.
Däremot så har den många drag gemensamma med nutida böcker: Det är en ensam detektiv (utan familj). Drivkraften är pengar, bekräftelse och kärlek.
Den har ingen entydig huvudperson, utan olika karaktärer turas om att föra historien vidare. Dessa karaktärer är: Hammar (detektiven) och huvudboven Brauner och hans hantlangare Davidsson/Lindquist. Andra som för historien framåt är Ivar Granberg, Nora Gullbrand, Strömberg …
Andra funderingar efter att ha läst boken:
Det är mycket dialog i den – nästan allt som kommer fram, kommer fram i en dialog eller genom en slump (som att Hammar känner igen Noras handstil på baksidan av ett fotografi eller att hon var Ivar Granberg femme fatale).
Jag tycker det var intressant med ”talet” på slutet av boken, när Hammar beskriver en polismans lott här i världen.